Indata - Mekaniska

Vanligtvis skall ett kretskort monteras i ett rack eller en apparatlåda, som har givna mekaniska dimensioner i alla riktningar. Likaså finns det givna platser för kontakter, knappar, lysdioder, displayer, stöd- och fästpunkter osv. Hela det mekaniska byggsättet modelleras i mekanik-CAD system (MCAD), för att ta fram ritningar och vertygsunderlag till olika tillverkare. Här följer några parametrar intressanta för ECAD:

  • Kortkontur, ursparingar, fäst- och stödpunkter anger fysiska storleken, med toleranser, på mönster-kortet och används som underlag för begränsningsytor typ folie-, komponent- och hålgränser, samt förbjudna områden.
  • Korttjocklek. Vanligen använder man någon standardtjocklek, men det kan vara skäl att kolla denna extra om man gör ett höghastighetskort eller ett kort med fullmatris-BGA och många komponentben.
  • Bygghöjd kan begränsas av t.ex. apparatlåda, dotterkort, rack, m.m. Olika delar av kortet kan även ha olika höjdbegränsningar, liksom kortets ovan- och undersida.
  • Komponentplacering för kontakter, displayer, knappar o.s.v. är oftast förutbestämt, så koordinater och vridning för dessa underlättar väsentligt i komponentplacerings-fasen. En förutsättning är dock att samma komponent-origo används och att komponenten refereras med samma 0-vridning.
  • Origopunkt, riktning för X- resp. Y-axel kan representeras av olika referens-markeringar som siktmärken, styrhål eller dedicerade borrhål. Det väsentliga är att man har ett gemensamt referenssystem att utgå ifrån. Ofta väljer man origo att vara i nedre vänstra hörnet, så att man får koordintaangivelser i första kvadranten, d.v.s. positiva koordinater för både x- och y-värden.

En stor fördel med att få denna information från MCAD-systemen är att den görs upp på ett ställe och den manuella hanteringen (risken för misstag) minimeras.
Lika givet, som att hämta information från MCAD, borde det vara att skicka tillbaka data från layout, när komponentplaceringen är "klar", för att verifiera att allting stämmer.

Av tradition har MCAD- och ECAD-verktygen "levt i sina egna världar" och kommunikationen/ dataformaten mellan verktygen har varit/är undermålig. Problemet med att förena en 2D- och en 3D-värld är i sig inte helt triviala, men heller inte ett oöverkomligt hinder. En lösning kan vara att välja PDM-system, som hanterar detta. En annan är ett målmedvetet arbete med standards och metoder.